jojoersson

Därför känner jag att lätta på sinnet så det kanske möjligtvis rinner av mig en aning.

Vissa svackor mår jag så dåligt att jag bara vill sova hela dagarna och skiter fullständigt hur jag ser ut och går knappt och duschar. Nu är det en sådan gång och tyvär vänder jag mina taggar utåt (mest för jag inte får sova hela tiden) och då går det ut över mina barn. När jag var gravid så intalade jag mig själv att INTE bli den här nervmorsan som har NOLL tålamod och skriker på sina barn tills trumhinnan spricker på både dem och mig.

Nu är jag precis så mot dem och de är 1 och 2 år (bara och redan) det får mig ju att må ännu sämre och jag vill bara stjuta huvudet av mig...typ.

Jag har i vanliga fall tålamod så det räcker och blir över för många fler och försöker vara pedagogosik och rättvis mot dem men tyvär så finns inte styrkan ibland även för dem bästa.

Man är egentligen inte mer än människa och jag älskar mina barn mest av allt och vill inte bete mig såhär när de är så pluttsmå mitt psyke räcker inte till ibland tyvär.

Tur att de inte varar så länge och går över ganska snabbt och förhoppningsvis gör det ju det efter jag som sagt lättade lite på trycket nu :)