Plugg.
Jag är student på högskolan numer och det känns ganska konstigt. Jag trodde mig tycka att jag var skapligt inelektuell och beläst jag fick bra betyg i de vårdämnen jag läste på CVL förra terminen och ht2012. Ja dels var jag liksom inne i tempot på något vis ansåg jag så det här klarar väl jag.
Men jag kan säga att jag blev en aning stäld av den mängden kurslitteratur man är tvungen att ta sig igenom som dels i väldigt många fall är obegriplig på så kort tid.
Dels detta med att man inte får skriva med egna reflektioner utan måste alltid vara saklig i sina inlämningsuppgifter. På gymnasienivå får man höga betyg om man ger egna reflektioner och diskuterar runt det men nu är det tvärtom och att man måste ge referat i texten etc. Svårt att lära sig och jag tappar motivation till att göra det jag ska, just nu är det verkligt ett väldigt intressant ämne nämligen språksociologi det är väldigt likt psykologi iaf när det gäller att samtala med varnadra och det känner jag är lite min grej. Men när man inte får ge sin egen analys tappar jag lätt tråden.
Jag har haft väldiga funderingar på om det är rätt väg att gå etc. just bara för att det är ganska tungt med att livet också ska gå ihop med det. Plus att man måste tillåta sig själv ha roligt emellanåt för att få ett brejk. Om jag väl har börjat läst något intressant så går jag och tänker på det jag läst en hel dag om något annat inte distraherar mig och det blir väldigt tröttsamt för hjärnan i längden.
Allt detta pluggande ger mig Huvudvärk, ångest för jag inte hinner hjälpa till hemma, ångest för jag inte hinner med att umgås med familj och vänner, ångest för jag inte gör det jag ska för jag tappar motivation vissa gånger.
Trotts denna ångest och press man har känns det innerstinne på något sätt värt det. för jag vet att om det är något jag skulle kunna se mig som i framtiden är lärare eller psykolog och om 5 år kan jag alltså ha den chansen att få mitt drömjobb. Så varför tvivlar jag då på mig själv när jag egentligen bara måste ge mig fan på att klara detta!
Framtiden ligger bara i mina händer och det är endast jag som kan påverka den och jag vill ha en ljus framtid för mig själv där jag och mina barn mår bra plus att jag har ett jobb som ger mig något.
Därför säger jag JA till mig själv och JA till att förhoppningsvis få en lysande framtid för min familj, som lärare har man oändligt många valmöjligheter. vem har sagt att man måste bo kvar här i det här svinkalla landet för resten av sitt liv t.ex. ;)
Men jag kan säga att jag blev en aning stäld av den mängden kurslitteratur man är tvungen att ta sig igenom som dels i väldigt många fall är obegriplig på så kort tid.
Dels detta med att man inte får skriva med egna reflektioner utan måste alltid vara saklig i sina inlämningsuppgifter. På gymnasienivå får man höga betyg om man ger egna reflektioner och diskuterar runt det men nu är det tvärtom och att man måste ge referat i texten etc. Svårt att lära sig och jag tappar motivation till att göra det jag ska, just nu är det verkligt ett väldigt intressant ämne nämligen språksociologi det är väldigt likt psykologi iaf när det gäller att samtala med varnadra och det känner jag är lite min grej. Men när man inte får ge sin egen analys tappar jag lätt tråden.
Jag har haft väldiga funderingar på om det är rätt väg att gå etc. just bara för att det är ganska tungt med att livet också ska gå ihop med det. Plus att man måste tillåta sig själv ha roligt emellanåt för att få ett brejk. Om jag väl har börjat läst något intressant så går jag och tänker på det jag läst en hel dag om något annat inte distraherar mig och det blir väldigt tröttsamt för hjärnan i längden.
Allt detta pluggande ger mig Huvudvärk, ångest för jag inte hinner hjälpa till hemma, ångest för jag inte hinner med att umgås med familj och vänner, ångest för jag inte gör det jag ska för jag tappar motivation vissa gånger.
Trotts denna ångest och press man har känns det innerstinne på något sätt värt det. för jag vet att om det är något jag skulle kunna se mig som i framtiden är lärare eller psykolog och om 5 år kan jag alltså ha den chansen att få mitt drömjobb. Så varför tvivlar jag då på mig själv när jag egentligen bara måste ge mig fan på att klara detta!
Framtiden ligger bara i mina händer och det är endast jag som kan påverka den och jag vill ha en ljus framtid för mig själv där jag och mina barn mår bra plus att jag har ett jobb som ger mig något.
Därför säger jag JA till mig själv och JA till att förhoppningsvis få en lysande framtid för min familj, som lärare har man oändligt många valmöjligheter. vem har sagt att man måste bo kvar här i det här svinkalla landet för resten av sitt liv t.ex. ;)